Svensk barnfattigdom berikade mig

flattr this!

Fattigdom
Fattigdom

Inte för att jag upplevde mig som fattig där jag växte upp bland lummiga bergsknallar i skuggan av det stora vattentornet på Syster Estrids gata, södra Guldheden under 70 – 80-talen i Göteborg. Men när jag nu ser vad myndigheter, organisationer, upprörda krönikörer, kutlurarbetare och bidragstagare i Sverige räknar på för siffror i sin definition av barnfattigdomsbegreppet, så förstår jag att även jag själv skulle kunna rankats till dessa ekonomiskt mindre bemedlade.

Försörjningsstöd eller ekonomiskt bistånd, äldre benämning socialbidrag, innebär att alla som bor i Sverige och som inte har pengar till uppehälle (till exempel mat och hyra) kan få hjälp av socialtjänsten enligt Socialtjänstlagen och varje kommuns riktlinjer. “Biståndet är till för vanliga kostnader som mat och hyra samt annat som behövs för att leva ett vanligt liv.” (Citat: Socialstyrelsen)

Rikedom
Rikedom

Mina föräldrar är bildkonstnärer. Vår hushållsekonomi låg åtskilliga perioder på en nivå som man får ihop med en kombination av existensminimum och bostadsbidrag. Mina föräldrar var dock alldeles för stolta för att gå till socialen i luspanka tider. Inkomsterna efter en utställning blev inte särkilt stora efter utgifter till gallerist, inramning och skatter. Ibland kom det något konstnärsstipendium. Med hjälp av lite olika bidrag kunde delar av hyran betalas. Barnbidraget var förmodligen oumbärligt tillskott för att försörja mig och min bror.

Vi åkte aldrig på några utlandssemestrar i uppväxten. Farsan hade istället arbetat ihop pengar till att köpa en liten skogstomt av en bonde inåt landet där han för egen maskin med kvistat virke av billigare sort, hammare och handsåg byggde två rejäla hus. Där bland grantopparnas sus fick man fundera över livet på somrar och helger. Jag fick ärva kläder av syskon. Minns att jag fick spara min veckopeng, tio kronor, i tio veckor för att bidra med en tredjedel till den stora tekniklegobilen jag ville ha i julklapp 1980. Det hände att vi fyndade möbler i containrar utanför lägenheten inne i stan och byggde leksaker av material därifrån.

Guldhedens vattentorn
Guldhedens vattentorn

Med konstnärsföräldrar blev det lite Jan Lööf skrotnisse-romantik över det hela. Man lärde sig bli uppfinningsrik och se ett värde i saker som andra inte ser.

Jag vill hävda att vi var rika. Med ett bildningsideal, sprunget ur den gamla svenska arbetarrörelsens strävan, och besök av konstintresserade vänner från alla samhällsklasser hade mina föräldrar genom sitt yrke odlat ett stort socialt och kunskapsmässigt kapital. Det var det som var det viktiga. Inte pengarna.

Min farsa hade sett världen som sjöman på 40 och 50-talen. Hela hemmet var fyllt av böcker och kuriosa ting från när och fjärran loppmarknader. Han var expert på att koka soppa på en spik och laga de mest fantastiska middagar med billiga råvaror som han såg till att ta hand om minutiöst nogrannt. Vår föräldrageneration fostrades i bruksmiljö och bondesamhällen långt ifrån det bortskämda slöseri dagens urbaniserade människor ägnar sig åt.

I den gamla Socialdemokratins Sverige gick det alls ingen nöd på mig. Jag minns t o m att kommunen skickade hem en lektant till oss när jag som dagisbarn ibland var sjuk och mamma behövde arbetsro i sin ateljé. På Guldheden i Göteborg hade vi ett helt berg att leka på utanför huset. Vi hade kommunala fotbollsplaner, fritidsgårdar och skolor. Vi hade stadsbibliotek med hörsalar att uppträda i och mängder av litteratur att förkovra oss i.

Vid tidiga tonår började jag jobba som tidningsbud för att tjäna ihop till utrustning för mina intressen och senare bidra till hyran i hemmet. Min envisa jämtländska morsa hängde alltid med ner till Musikbörsen i Göteborg och prutade genom att tjata hål i huvudet på personalen när man skulle investera sina förvärvade slantar i ett nytt instrument. Det var också det viktiga, det kärleksfulla outtröttliga föräldrastödet, inte pengarna.

Det ena ledde vidare till det andra. En ständig nyfikenhet och kreativt experimenterande om nätterna förde mig in i skivkontrakt vidare till IT, filmproduktion, innovation och kommunikation med konst och vetenskap som huvudtema och sidotema. Jag har alltid upplevt att allt är möjligt bara man ger sig hän, trots usel ekonomi.

De viktigaste resorna i uppväxten gjorde jag i min egen stad, med spårvagn (och spritpenna) till stadens alla ändhållplatser. Jag hade mina bästa kompisar i långt mer sargade förortsområden och miljonprogram. Ofta barn till invandrade familjer. Vi var hiphopare, breakdancare, grafitimålare, DJ’s, musiker, datornördar och allsköns påhittiga kreatörer.

Med staden som livets skola
Med staden som livets skola, GBG 1985

Vi skapade våra team bland ungdomar från olika stadsdelar, drog runt på bus och äventyr i Gamlestadens slitna fabriksområden. Nog fanns det barn där som präglades mycket mer än jag av fattigom. Barn som inte hade den inspiration från hemmet som jag hade med alla musiker och konstnärer i familjen. Men de kunde finna alternativa vägar att utvecklas ihop med kompisar och en hel stad som lekplats för att lära sig livets överlevnadskonst. Jag tycker det verkar ha gått bra för de flesta av mina kompisar från förr oavsett samhällsklass. Det beror förstås på vad man jämför med. Jag jämför med vad jag sett på mina besök i slummen i Paris och New York.

Jag upplever att vi i detta Sverige, trots eventuella knappa ekonomiska resurser på familjenivå, har alla förutsättningar som behövs för att kunna odla intressen, utbilda oss, ta sig någon vart och förverkliga drömmar. Det var också vad jag gjorde genom att aldrig ge upp utan ihärdigt kämpa mig in på universitetsutbildningar genom de mest konkurrensintensiva antagnings- och examinationsprov. Denna uppväxtmiljö formade mig till en okuvlig entreprenör, ständigt på väg mot nya mål genom olika arbetsplatser och projekt.

Paradoxalt nog har den kulturvänster som omgärdat mig i uppväxten frambesvärjt en Libertarian inom mig. En person som förespråkar individuell frihet från tvång och alltför stor statlig byråkrati.

Jag tror människor skulle må bättre av att vara mer utelämnade till försörjning genom entreprenörskap som byggs på lokal nivå. Det är detta den gemensamma kassan och politiken borde facilitera i mycket högre grad.

Fattigdom fanns inte innan vi skapade stora städer och centralstyrda samhällen där generationers traderade kunskap om hur man som jägare klarar sig i komplexa miljöer inte längre är brukbar på samma sätt. Men vi har det i blodet. Jag ser på moderna urbana miljöer som en djungel där överlevnad och framgång handlar om att lära sig vara “street smart” på individuell nivå. Det kan man förövrigt lära sig på en mängd andra platser än i skolan.

Med den enorma skattefinansierade välfärd vi har i Sverige kan jag inte låta bli att tycka pratet om barnfattigdom i detta land blir patetiskt när fokus i debatten kretsar kring pengar och materiell standard.

Verklig barnfattigdom handlar om brist på föräldrar som bryr sig och dålig tillgång till kunskap och socialt kapital. Det är detta debatten borde handla om.

Intressant? Övriga nyhetsmedia: DN 1, DN 2, DN 3, DN 4, DN 5, DN 6, DN 7, DN 8, SvD 1, SvD 2, SvD 3, SvD 4, SvD 5, SvD 6, SvD 7, SvD 8, SvD 9, SvD 10, SvD 11, SvD 12, SvD 13, SvD 14, SvD 15, AB 1, AB 2, AB 3, AB 4, AB 5, AB 6, AB 7, AB 8, AB 9, AB 10, AB 11, AB 12, HD

Bloggar etiketter: , , , , ,